Sitter med tårarna forsande nerför ögonen och får anstränga mig för att kunna andas. Har tröstätit hela kvällen för att lindra min ångest och panik. Nära att ha fallit tillbaka i mitt självskadande beteende. Min älskade pappa ligger återigen på sjukhus och ska opereras igen förmodligen. Jag är livrädd att han ska dö och jag vill bara att allt ska vara över och att han ska vara hemma igen. Jag vill mest av allt skada mig så ångesten lättar. Önskar det fanns någon jag kunde prata med som förstår. Jag har verkligen ingen som orkar lyssna och har ingen tid hos min psykolog förrän om en vecka. Mitt liv är kaos nu.