Mental Naturkatastrof

Sitter och lyssnar på musik och tänker. En tanke slog mig: jag har gått på samtal hos bup sedan jag var 11 år och hos vuxenpsyk sedan jag var 18 år. Idag är jag 25 och står fortfarande på samma ställe och är fortfarande samma jag, eller har i alla fall nästan samma problem och mår dåligt precis som då. Vart har alla dessa år tagit vägen? Varför blir jag aldrig frisk? Jag vill också må bra och ha ett arbete att gå till på dagarna och jag vill ha ett liv precis som alla andra. Jag vill också känna mig behövd. Jag hade en dröm när jag var yngre och ett hopp om att bli någon. Nu känns det inte som om jag är någon. Jag har aldrig kunnat arbeta och jag vill inte sitta där när jag är gammal (om jag ens vill bli det) och se tillbaka på mitt liv och känna att jag inte gjort något. Jag vill kunna dö med vetskapen om att jag har gjort något som betytt något, åtminstone för en enda människa. Åren går och jag blir knappast yngre, bara äldre och blir mer och mer stressad över att jag måste åstadkomma något. De flesta i min ålder har gjort något och arbetat någon gång i sitt liv eller gått på högskola/universitet men inte jag. De flesta kommer att göra det men förmodligen inte jag. Jag kan föreställa mig att mina inre demoner kommer att ta livet av mig innan jag fyllt 40. Jag vill inte att det ska bli så men samtidigt vet jag inte om jag vill leva om mitt liv ska fortsätta vara så här.

Jag är sjukt rädd att jag ska göra något dumt nu när jag inte har någon kontakt med psyk när min samtalskontakt är borta. Har bara mig själv att förlita mig på. Men jag börjar tappa fotfästet och jag kan inte låta det bli som förr. Shit vad detta är svårt...