Mental Naturkatastrof

Spelar ingen roll vad jag säger eller gör för ingen kommer någonsin bry sig ändå. Det är helt enkelt så att de som ropar högst får mest uppmärksamhet. Ni bryr er inte vad jag än säger för vissa kommer ändå alltid att synas mer och få mer bekräftelse och mer kärlek och omtanke. Kanske borde jag säga precis som det är och vad jag har gått igenom men vet ni, man kan inte mäta smärta. Alla har sin egen smärta och man kan inte mäta lidande. Men jag tycker verkligen inte att man ska ignorera någon. 

Bry er medan en person verkligen lever för en dag kan det vara för sent.

Jag skriver inte detta till någon speciell, ingen jag tänker berätta om än i alla fall men medan jag skriver så tänker jag på ett par personer och jag känner mig så otroligt ensam. 

Vet att inlägget blir så rörigt men jag måste skriva av mig för annars sprängs jag av allt. Kan inte skriva något någon annanstans för man får ändå bara svar som "Livet blir vad man gör det till" och "Använd energin till något bättre" och "ryck upp dig" men vet ni? Det är inte så lätt som det låter. Psykisk sjukdom är inte så enkelt att blir frisk från som vissa tror. Man säger väl knappast till någon med en fysisk allvarlig sjukdom att personen ska rycka upp sig och att livet blir vad man gör det till. Det är inte så enkelt. 

Önskar att jag också kunde ha någon som brydde sig och skrev lite hjärtan till mig och kramar men man glöms bort så lätt när man inte skriker. Men man kan väl skrika tyst?