Jag misslyckades för ett tag sedan igen med att inte skada mig och det känns som om den välbekanta nedåtgående spiralen kommer tillbaka. Jag blir lite rädd för att allt ska spåra ur.
Har mest mått illa idag och inte ätit så mycket. Det var samma igår. Jag levde på frukt och lite mat enbart och jag vet ju att jag får migrän när jag inte äter ordentligt men jag bryr mig inte så mycket längre tror jag. Allt går utför...
Är inne i en period när jag mest lyssnar på musik och tänker och det blir inte alls bra men jag får ju ingen hjälp. Har iaf fått min kontaktperson att följa med till psyk nästa gång. Jag måste få hjälp. Annars är jag ganska rädd för att jag till slut tappar kontrollen igen.
Jag var på psyk igår och det ångrar jag. Jag fick veta att jag inte behöver någon samtalskontakt eftersom jag kanske får en praktikplats via f-kassan och arbetsförmedlingen men jag mår ju för fan inte bra ändå. en praktikplats en dag i veckan är min räddning just nu. Jag vill inte ha det för att jag mår bra utan för att jag dör annars. Jag fick veta att om det inte räcker så får jag vara på en av "dagcentralerna" eller vad det kallas. Jag har varit där förut och när jag är där mår jag bara sämre. Jag behöver hjälp nu! Jag vill inte vara där. Jag satt och grät och hyperventilerade framför de två personerna som skulle prata med mig. Jag fick en ny tid men vad jag ska med den till vet jag inte. Det enda de sa var att "du ska inte känna att vi släpper dig helt, du får ju en uppföljning angående dina mediciner". Ja men tack så mycket. Det var ju bra. Nu behöver jag verkligen inte oroa mig. Tack för idag, jag ska bara gå och dö just nu...
Jag har legat vaken en stor del av natten och gråtit. Mina tankar har kretsat kring vänner och ensamhet. Jag har inga vänner att umgås med alls. Har kompisar som bor i andra städer men ingen som har tid att ses och ingen som bara skickar ett litet sms eller meddelande på facebook. Det är mest jag som försöker anstränga mig och skriva till dem. Skulle gärna ha en vän som skickar små sms då och då och frågar hur det är eller frågar om man vill ses. Jag kanske är fånig som förväntar mig det i dagens stressade samhälle där de flesta har arbete och familj och har mest tid för sig själva. Jag vill kunna ha någon att smsa och ha kul med. Någon som bryr sig alls.Men varför skulle någon vilja vara vän med mig? Jag förväntar mig för mycket av livet men jag trodde det skulle vara mer än så här men tydligen inte....
"Du kan gråta mitt på gatan men jag glömmer aldrig bort vad du gjort Du får passa dig som satan men jag glömmer aldrig bort vad du aldrig bort vad du gjort"
Det är en bra låt och den beskriver verkligen mina känslor. I morgon ska jag nämligen träffa mitt ex för första gången på minst fyra år. Jag har ångest inför det just nu och har gråtit mycket inför detta. Att se honom kommer att röra upp en massa känslor till ytan. Han var min första pojkvän och jag älskade honom otroligt mycket och jag har aldrig skrattat så mycket eller gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjort med honom. Det blev tyvärr bara 6 undebara månader tillsammans med honom. Visst hade vi våra problem men han gjorde mig så otroligt glad. Jag minns forfarande allt vi gjorde, alla dofter, alla känslor, allt. Minns till och med hur han doftade. Sättet han gjorde slut på, ett sms där det stod att det var slut och att han aldrig ville träffa mig igen, var fegt och jag var så arg och ledsen. Han gjorde slut en gång innan och den gången blev jag inlagd på akutpsyk. Efter en månad blev vi ihop igen och jag var så otroligt glad. Det varade tyvärr inte länge.
Han har sårat mig så otroligt mycket och jag kommer aldrig någonsin att glömma honom.
