Mental Naturkatastrof

Här är jag igen...med tårarna rinnandes nerför kinderna och med täppt näsa och så ont i ryggen att jag mår illa. Har tiotusen tankar i huvudet samtidigt och mina inre demoner skriker åt mig och jag försöker tysta skriken men det går inte. Det gör ont i halsen och jag försöker hålla tårarna tillbaka. Jag vill inte att någon ska se mina tårar. Det blir för mycket frågor och jag har inte svar på alla frågor och jag orkar inte ge svar för de svaren skulle ta hela dagen. Jag önskar jag hade svar.

Det räckte med en enda låt och en smak för att tankarna skulle börja mala. Jag vet att vissa personer säger att jag är för känslig, men de förstår inte och inte jag heller. Jag är född med att vara så känslig, född med tunt skal. Redan när jag var liten var mina känslor enormt stora. Jag gjorde mig själv illa och andra också. Är jag arg är jag extremt arg, är jag ledsen gråter jag inte lite...tårarna forsar flera timmar. Därför försöker jag att inte börja gråta.

Jag vill ha hjälp men jag får ingen hjälp. Jag ringde vuxenpsyk förut för att fråga hur långt ner på väntelistan till samtalskontakt jag stod. Det visade sig att jag inte ens fanns på någon väntelista. Jag behöver hjälpen nu, inte om ett år utan nu! Jag vet att jag inte är den enda....Förstår inte varför jag inte ens får DBT- behandling. Jag skulle behöva det men varje gång får jag svaret att jag inte är motiverad. Men jag är motiverad, mer motiverad än någonsin. Fick samma svar för flera år sedan när jag skar mig som värst och då förstår jag att jag inte var motiverad. Men jag förstår att jag inte är värd hjälpen.

Ja vad ska man säga? Jag har misslyckats med mig själv och mitt liv återigen. Har varit självskadefri i två år, ända tills idag...

Jag mådde så otroligt dåligt och en person hotade med att lämna mig och mitt borderline- mörka jag fixade inte det så jag låste in mig och förstörde en rakhyvel och skar mig. Det var skönt men inte lika skönt som det har varit om ni förstår hur jag menar? Jag blev så besviken och arg och ledsen. Jag vet inte hur jag ska klara mig. Jag har ingen hjälp alls nu, förutom medicinerna. Varför får jag ingen DBT?? För ett par år sedan satte de upp mig på kö och det dröjde väldigt länge och jag frågade vad som hänt. Fick svaret att jag inte alls var uppsatt på kö....Jag blev riktigt jävla arg då och skrek och skällde på henne (ja jag får väldigt hemska utbrott och är välfdigt impulsiv) Frågade för ett tag sedan igen och fick svaret att det fanns inga platser så jag skiter i detta nu. Vad faan ska man göra för att få hjälp? Ska jag behöva skära upp hela min kropp och nästan förblöda? Jag kan inte vänta på hjälp för jag litar inte på mig själv, jag kan inte styra mig själv ibland och jag vet inte hur länge jag kommer låta mig leva. Jag vill göra slut på allt nu egentligen men behöver fixa lite grejer först. Så ni får dras med mig lite till....